En förlorad generation?

Jag brukar oftast se positivt på saker. Men ibland blir även jag bekymrad. Just nu är jag det. Jag är bekymrad över framtiden för den generationen jag tillhör. Den generation som jag i tidigare inlägg kallat för "En överutbildad generation 1, 2 och 3". Jag har en stor tilltro på dagens unga människor, men det finns som sagt mörka moln på min himmel. Den generation jag tillhör är den första generationen i modern tid som har/kommer att få det sämre än våra föräldrar. De stora orsakerna till detta finns i en havererad utbildnings- och arbetsmarknadspolitik.

Nästan 150 000 ungdomar mellan 18 och 24 år är arbetslösa. Tyvärr är det bara cirka hälften av dessa som syns i den officiella statistiken och därmed är den andra hälften helt ointressant för regeringen. Det är studenter som egentligen vill arbeta och de med så dålig skolbakrund att de ses som oanställningsbara. Förtidspension heter deras ändhållplats. Så ser den dystra verkligheten ut för dessa unga människor. För regeringen finns de inte. De som regeringen inte kan blunda för ska gömmas i tillfälliga åtgärder för att putsa siffrorna inför valet. Alla ska gömmas - så enkelt är det!

Men hur kan det ha blivit såhär? På pappret har vi ju bättre förutsättningar än tidigare generationer. Vi är ofta formellt bättre utbildade än våra föräldrar. Men tiden då en akademisk utbildning automatiskt ledde till ett jobb är sedan länge förbi. Och hur är det egentligen ställt med kvaliteten på den utbildning vi får? Hur mår det svenska utbildningssystemet?

Vi har en högskola där allt fokus ligger på kvantitet i form av antal platser istället för på kvaliteten i utbildningen. En högskola som har sett anslagen urholkas med cirka 20 procent de senaste tio åren. Skolverket presenterade idag en utvärdering av gymnasieskolan. Den visar att mer än varannan lärare som undervisar på grundnivå på högskolor och universitet anser att studenterna idag är sämre förberedda än för 5-10 år sedan. Endast var tionde anser att de är bättre. Två lärare av tre inom ämnesområdena teknik, naturvetenskap och humaniora anser att studenterna är sämre rustade idag.

Vi har en gymnasieskola där det individuella programmet, som var tänkt som en räddningsplanka, är det största gymnasieprogrammet. I grundskolans högstadium saknar var tredje lärare i svenska, engelska och matematik lärarexamen för just dessa ämnen.

Sverige behöver en ny regering för att dagens ungdomar inte blir en förlorad generation.

Vad gör egentligen en rymdfysiker?

Aftonbladet har idag en artikel om filmbluffar. Svenska rymdfysiker sågar Hollywoods specialeffekter och menar att de strider mot fysikens lagar.

Längst ner i listan står det:

"Film: Stålmannen fångar upp och räddar en person som faller från skyskrapan. Verklighet: Vederbörande skulle knäcka alla ben i kroppen."

Gud vad overkligt!!! Men var det inget av genierna som upptäckte något annat konstigt i filmen som bröt mot fysikens lagar? Som att MÄNNISKOR INTE KAN FLYGA HURSOMHELST (inte ens med en blå/röd trikå). Jag vill verkligen inte krossa någons drömmar, men STÅLMANNEN FINNS FAKTISKT INTE ÖVERHUVUDTAGET!! DET ÄR EN FILMBLUFF!! Sorry om jag gjorde någon besviken.

Ytterligare ett citat ut artikeln:

"Tecknade filmer lyder också under sina egna fysiklagar.
-Kolla bara in när någon figur flyger rakt fram och tvärstannar i luften - för att sen, efter en stund falla rakt ner. Sånt händer inte, säger Patrik Norqvist. Tillsammans med Krister Wiklund ska han föreläsa på grund- och gymnasieskolorna med sina filmavslöjanden för att öka intresset för fysik."

Jag kan tänka mig hur det låter när Patrik och Krister kommer in i en gymnasieklass:

-Hej! Jag heter Patrik och är rymdfysiker. Jag vill bara berätta för er att jag och Krister just har avslöjat att Kalle Anka inte kan stå stilla i luften... I verkligheten alltså. Det går inte. Vi har också utvecklat en teori som kan bevisa att katter och möss inte kan springa runt på två ben hur länge som helst och jaga varandra. Möss kan dessutom inte slå katter med en hammare. Hammaren är nämligen för tung för en mus. Så sluta tro på allt ni ser i tecknade serier. Allt är faktiskt inte sant. Frågor på det?

Är det någon som fortfarande undrar varför Sverige inte har haft någon människa i rymden?

Konsten att vända en ko på isen

Sveriges populistparti nr 1, Junilistan, har insett att det inte är någon höjdare att umgås med högerextremister i Bryssel om man ska komma in i den svenska riksdagen. Aftonbladet listade för ett tag sedan Nils Lundgrens lekkamrater i Bryssel. Inte så bra insåg Junilistan och började fundera hur kon på isen skulle räddas. Nu har de tydligen kommit fram till sin lösning. Kon ska vändas!

Junilistan vill nu byta partigrupp i EU-parlamentet till European Free Alliance, EFA. Det intressanta i detta är att partiet i så fall hamnar i en grupp som förespråkar ett starkare, mer federalt EU. Helt på tvärs med den politik som Junilistan förespråkade i EU-valet och helt på tvärs med den politik som innebar att Junilistan mot alla odds kom in i EU-parlamentet 2004. Kon har vänt på sig utan någon som helst hänsyn till de som närt henne.

Jag tycker mig se en intressant trend i svensk politik. Det är inne med kovändningar och att slakta heliga kor.

• Lars Ohly får kritik och slutar vara kommunist... åtminstone fram till valet.
• Det liberala och integritetsvärnande folkpartiet har blivit batongliberaler som skriker efter hårdare tag, mer kontroll med hjälp av kameraövervakning och buggning.
• Moderaterna har blivit sosse-light som kallar sig kollektivavtalsfantaster och toppar det hela med att föreslå en supermaxtaxa.

Men egentligen var det kanske Göran Persson som började när han tog sig en svängom med kossan Doris...

Åter i vardagen...

Det var ett tag sedan jag bloggade. Har varit ute och farit en del och inte riktigt haft tid och ro att blogga. Det betyder dock inte att jag inte har tyckt till om saker. Tvärtom faktiskt.

Förra torsdagen var jag i Östersund på Mitthögskolan (ja, jag vet att de är universitet. Se felskrivningen som ett misstag eller åsiktsyttring, välj själv). Fantastiskt vacker stad och campusområde. Jag deltog i en debatt om studentfrågor. Bland annat avhandlades CSN, kårobligatoriet och Bolognaprocessen. I debatten deltog även Fria Moderata Studentförbundet (FMSF), S-studenterna och Vänsterpartiets studentförbund. Jag och killen från FMSF var rörande överens om det mesta. Jag fick tyvärr ytterst få svar från vänsterkartellens företrädare, i synnerhet från S-studenterna vilket gjorde debatten lite väl tam ibland. Ett intressant citat från debatten kommer från S-studenternas företrädare:

"Vi tycker om statliga myndigheter. CSN är en stor, statlig myndighet. Därför gillar vi CSN."

Kul var att ett 50-tal studenter kom och lyssnade och ställde många bra frågor. Efter debatten pratade jag med några av de som lyssnat och en av dem sa något som jag tycker illustrerar Centerpartiets problem på ett bra sätt. Personen sa: "Centerpartiet... Varför har jag inte tänkt på det tidigare?" Jag märker detta nästan varje gång jag pratar politik. Många delar Centerpartiets åsikter, men de har liksom inte tänkt tanken att rösta på oss. För ett antal år sedan hade jag inte heller tänkt på Centerpartiet som ett alternativ, men den förändring som Centerpartiet har gjort måste nå ut till fler så att fler inser hur bra det nya Centerpartiet är.

Jag har också hunnit med att få en replik på en debattartikel av Leif Pagrotsky publicerad i Stockholm City.

Denna vecka har jag delvis tillbringat i Bryssel, men det får jag eventuellt återkomma till senare.

Sagan om den försvunna solidariteten

Det var en gång ett land, långt upp i det kalla nord. I landet fanns ett parti som hade mycket makt. De hade fått regera nästan oavbrutet i 70 år. Deras makt låg till stor del i att de lierat sig med en stor organisation som kontrollerade stora delar av den s k arbetarklassen. Organisationen hette LO och var ett fackförbund som sade sig stå på de svagas sida. De brukade predika solidaritet med arbetare i andra länder.

En annan viktig del i partiets strategi för att behålla makten var att skrämma folk med att förändringar var farliga. När landet skulle öppna sina gränser så att folk från andra länder skulle få komma dit och arbeta varnade regeringen för att dessa utlänningar endast skulle utnyttja landets generösa trygghetssystem. Till partiets besvikelse blev det inte så. Istället kom det duktiga yrkesmänniskor som kunde göra ett lika bra jobb som landets invånare, men till ett lägre pris. De utländska arbetarna var nöjda eftersom de fick bättre betalt än i sitt eget land. Men regeringen var inte nöjd och bestämde sig för att ta hjälp av LO.

När det kom ett företag från ett annat land för att bygga en ny, fin skola åt landets barn så blockerade personer från fackförbunden arbetsplatsen. Byggföretaget gick i konkurs och de utländska arbetarna blev arbetslösa. Solidariteten med arbetare från andra länder tycktes som bortblåst. Den gällde tydligen bara om de utländska arbetarna stannade i sina egna länder. Globalisering var farligt och måste till varje pris bekämpas.

I landet betalade folket mycket skatt, faktiskt mest i hela världen. Landet var världsmästare i att ta ut skatt, något som partiet var mycket stolta över. Eftersom det var så olönsamt att arbeta fanns det en del människor som lät bli att betala skatt. Det kallades att jobba svart och det fick man inte göra. En dag upptäckte ett fackförbund något fruktansvärt. Det kom utländska arbetare som konkurrerade ut landets egna svartarbetare. Detta var ju fruktansvärt. De (o)hederliga svartarbetarna fick allt svårare att få jobb för det kom utländska arbetare och snodde deras svartjobb. Facket tyckte att dessa svartjobb faktiskt tillhörde landets egna befolkning och ville hindra de utländska arbetarna från att ta svartjobben ifrån dem.

Facket och partiet började så smått fundera på en ny slogan.

"Proletärer i alla länder, stanna där ni är."

Hur kan särbehandling vara positiv?

Karlstad och Örebro Universitet hotas av stämning efter att givit ett antal män företräde till en vårdutbildning trots att totalt 71 kvinnor hade bättre betyg eller högskoleprovsresultat bara i Karlstad. Detta kallas för positiv särbehandling och Sveriges Förenade Studenkårer (SFS) älskar det. Hur kan någon påstå att denna särbehandling är positiv?? Det är ju precis samma sak som att diskriminera!

Om man slår upp "diskriminering" i Nordstedts Svenska Ordbok kan man läsa att det betyder "orättvis behandling (av viss grupp)". Är det en rättvis behandling att kvinnor som har bättre meriter än män nekas plats på en utbildning för att de är kvinnor? Knappast. Det är orättvis behandling och därmed diskriminering.

SFS skriver i "SFS tycker till om positiv särbehandling" att "Positiv särbehandling är en metod för att främja lika möjligheter för grupper som på något vis är missgynnade eller diskriminerade." Snälla rara SFS, förklara för mig på vilket vis män som söker en vårdutbildning är missgynnade av att vara män eller diskrimineras i antagningsprocessen för det fattar jag faktiskt inte. Och förklara gärna för mig hur ni menar att de kvinnor som inte antas till utbildningen trots bättre förkunskaper inte diskrimineras p g a kön i detta fall.

Vidare skriver SFS att: "Metoden bygger på konstaterandet att det förekommer eller har förekommit en strukturell diskriminering, det vill säga att vissa grupper regelmässigt gynnas på andra gruppers bekostnad." Menar SFS på fullaste allvar att kvinnor som söker vårdutbildningar regelmässigt gynnas på männens bekostnad? Ja, kvinnor har generellt sett högre betyg än män, men det ska de väl inte straffas för.

Eftersom alla sökande konkurrerar med betyg eller poäng från högskoleprov måste detta i så fall innebära att SFS anser att betygssystem och högskoleprov regelmässigt gynnar kvinnor. Men SFS konstaterar tvärtom att "Högskoleprovet gynnar män framför kvinnor, medan kvinnor har bättre betyg än män." Högskoleprovet är utformat på ett sätt som gynnar män. Kvinnor är bättre på att skaffa sig bra betyg, men det har inte med systemet i sig att göra.

SFS har den senaste tiden omprövat en del av sina tidigare tokerier, såsom sitt uttalade stöd för regeringens 50%-mål. Detta gav en smula hopp om att SFS skulle komma att ompröva en del andra dumheter. När det gäller den positiva särbehandligen tycks dock SFS vara hopplösa. Det lilla ljus som kunde skönjas har nu släckts. SFS är och förblir till stora delar en omodern organisation med omoderna idéer.

Vem ska jag tro på?

Ibland blir jag mer förvirrad än vanligt... Just nu till exempel.

Enligt Aftonbladet är "Pengarna på väg att ta slut"

"I dag på måndagen tar pengarna slut i nästan alla automater i Stockholmsområdet. Enligt bevakningsföretaget Securitas var omkring 70 procent av bankomaterna tömda på söndagen."

Enligt Svenska Dagbladet är "Få bankomater tomma"

"I storstäderna, där man trott att situationen skulle bli svårast, saknar endast omkring tio procent av bankomaterna kontater, uppger SEB och Föreningssparbanken."

Sagan om statsministern som sökte efterträdare

Det var en gång ett land, långt upp i det kalla nord. I landet fanns ett parti som hade mycket makt. De hade fått regera nästan oavbrutet i 70 år. I partiet fanns en partiledare som hette Göran. Han var även statsminster. Det tyckte han om för då fick han bestämma. Göran gillade nämligen att bestämma över både folk och fä.

Det fanns personer i partiet som inte tyckte som Göran. De brukade Göran skicka till Bryssel, Brasilien eller något annat B-ställe. Av någon anledning var det ofta kvinnor som inte kom överens med Göran. Det fanns dock en kvinna han kom överens med, sin fru Anitra. Tillsammans höll de på att bygga en herrgård vid en sjö där ingen annan brukade få bygglov. De byggde förstås inte själva. Det gjorde Görans bror som hade en byggfirma. Görans bror var en hedersknyffel och en exemplarisk företagsledare. Han hade nämligen undertecknar kollektivavtal. Det var viktigt för annars kunde det ju komma polacker och balter och göra samma jobb mycket billigare.

Gården skulle Göran ha när han slutat som partiledare. Han och Anitra tänkte även skaffa en gäng kor som Göran skulle kunna bestämma över. Det kan ju inte vara svårare att hantera än de fårskallar som jag bossar över nu, tänkte Göran.

I Görans parti fanns en massa medlemmar som ville vara med och bestämma vad Göran och de andra i partiledningen skulle göra och tycka under det kommande året. De träffades för att ha en kongress. Göran tyckte inte om dessa arrangemang. Det var ju han som bestämde. Varför ska andra bestämma om vad jag ska bestämma, undrade Göran. För att förtydliga sitt starka ledarskap samlade han ihop pressen och förklarade för dem att det fortfarande var han som bestämde, oavsett vad kongressen sa. I flera viktiga frågor tyckte inte medlemmarna som Göran och hans partiledning.

-Det kan ju förklara varför jag är statsminister och ni bara är simpla kongressombud, sa Göran. Ni förstår ju inte ert eget och partiets bästa. Akta er så att jag inte skickar er till Beirut eller Botswana, varnade Göran kvinnorna som protesterade.

Göran var feminist. Det hade han varit länge för det ansågs politiskt korrekt att säga att man var feminist. Det var för partiets bästa. Vad det innebar förstod han inte riktigt, men det var lugnast att säga att han var det. Då blev Nalin och Marita och de andra glada en stund i alla fall.

Göran grubblade mycket på vem som skulle få efterträda honom. Egentligen skulle Göran vilja dra sig tillbaka som godsherre och bestämma över korna och Anitra istället, men landet behövde honom ju. Det saknades helt enkelt kompetenta efterträdare. Medlemmarna tyckte att det skulle vara en kvinna. Det gjorde det inte lättare för Göran. Hmm... det kan väl kanske gå om personen bara uppfyller vissa kriterier, sa Göran. För den som skulle axla hans breda mantel ansåg Göran att dessa vara minimikraven.

• Det måste vara någon som Göran kunde fortsätta att styra över lite grann i smyg
• Det måste vara någon som kunde hålla kvinnorna på plats
• Det måste vara någon som hette Pär i förnamn
• Det måste vara någon som hette Nuder i efternamn

Förutsatt att dessa kriterier var uppfyllda kunde det vara vem som helst, man eller kvinna tyckte Göran. Den bäste var givetvis Pär Nuder, men Göran var osäker på om han hade tillräckligt stöd och om han var redo. Då fick han en briljant idé. Hans idéer var alltid briljanta, men detta var en av de bästa på länge.

-Om jag kan få den där puddingen Thomas Bodström att byta namn så vore det ju perfekt. Han är ju både man och kvinna på samma gång, tänkte Göran. Kvinnor gillar hans utseende och männen gillar att han spelat fotboll på någon sorts elitnivå. Dessutom gillar media honom för han är ju sådär opolitiskt snygg. Och så läspar han så där sött också. Honom ska vi ha!!

För er som missat de tidigare sagorna så kan ni läsa dem här:

Sagan om ministern som blev en ål

Sagan om ministern som blev en tomte

Sagan om grodan som blev en minister

"Alla ska med - (s)å enkelt är det"

Annie Johansson har bloggutmanat mig. Utmaningen går ut på att hitta 5 nya varianter på sossarnas slogan "Alla ska med - (s)å enkelt är det".

Här kommer mina förslag. Alla har sin egen avsändare inom parentes:

• Alla ska med i facket. Så enkelt är det. (Wanja Lundby-Wedin)
• Vi vet ditt bästa. Så enkelt är det. (Pär Nuder)
• Alla ska ut. Så enkelt är det (Barbro Holmberg)
• Alla föreningar ska betala skatt. Så enkelt är det. (Bosse Ringholm)
• Göran bestämmer. Så enkelt är det. (Göran Persson, förstås)

För ett par veckor sedan bloggade jag om ett par av affischerna i denna kampanj. Alla ska ha det lika dåligt - det är mest rättvist så!

Sport-Expressen når nytt lågvattenmärke

Expressens sportredaktion har nått ett nytt lågvattenmärke, eller i alla fall rubriksättarna.

Malmö FF är på väg att värva en ny fotbollsstjärna. Spelaren är landslagsback och utsåg 2004 till "Årets spelare" i England. Vad blir då Expressens rubrik?

Jo, "Sexsymbolen på väg till MFF"

Ni som vet hur världen, och då särskilt den mansdominerade sportvärlden, ser ut har nog redan förstått att det inte handlar om en man. Det handlar om Rachel Unitt, vänsterfotad back i Everton och engelska damlandslaget. Hade Expressen använt samma rubrik om det gällde Fredrik Ljungberg eller David Beckham? Knappast, va?

Det kan inte vara lätt att vara sosse

Jag tycker nästan (men bara nästan) lite synd om Ibrahim Baylan. Här kommer han med ett förslag om att införa nationella prov i årskurs tre. Ett förslag som trots allt går åt rätt håll. För att få de svårhanterliga kongressombuden att gå med på detta förslag så sträcker sig "Ibbe" så långt att han äntligen erkänner alla de brister och problem som den svenska skolan lider av idag. Skolan är idag mer segregerad än för tio år sedan, fler går ur skolan med ofullständiga betyg och kunskapsnivån sjunker.

Tyvärr gick argumenten inte riktigt hem. Kanske är ombuden på S-kongressen så hjärntvättade att de tror på det de alltid fått höra: "Vi har världens bästa skola!". När Baylan sedan erkänner att så inte är fallet så vill ombuden inte höra det utan röstar efter sin skeva verklighetsuppfattning. Stackars "Ibbe"! Nu måste ha fortsätta driva en misslyckad politik och han kan inte längre låtsas att Sverige har världens bästa skola.

Göran Persson har det inte heller så lätt. Han sa nämligen i sin regeringsförklaring: "Uppföljningen av skolorna ska förbättras. Därför inleds ett arbete i syfte att genomföra nationella prov redan från tredje klass." Frågan alla nu ställer sig är vad som gäller.

I frågan om föräldraförsäkringen föregick ju Persson omröstningen och förklarade på sin egen presskonferens att en kvoterad föräldraförsäkring inte var aktuell under kommande mandatperiod, oavsett kongressbeslut. Regeringens (läs Göran Perssons) åsikter går före kongressens.

Egentligen är det ju lite märkligt att sossar från hela Sverige ska samlas i Malmö under fler dagar för att besluta om partiets politik när det ändå är "den store ledaren" som styr allt på sitt eget lilla vis. Socialdemokraterna skulle ju kunna spara massa tid och pengar på att låta Göran fatta besluten själv istället, eftersom det ändå blir resultatet.

Har S tröttnat på att höra sitt eget struntprat?

Ombuden på S-kongressen röstade just igenom att inte förlänga taltiden från två till tre minuter och applåderade sedan sitt eget beslut.

Mötespresidiet konstaterade att det nog var första gången en kongress applåderat ett beslut som innebar att de får tala mindre.

Kan man tolka detta som att ombuden på S-kongressen är glada ju mindre de måste höra varandras struntprat?