Nu är jag putt...

För det första har jag ont i huvudet och kan inte få tag på värktabletter på ett enkelt sätt, trots att EU-domstolen idag har beslutat att det är så det bör vara. Men framförallt är jag putt på att folkpartiet ska vara så oresonliga och motvilliga att kompromissa och därigenom försvårar arbetet för den borgerliga alliansen.

På dagens DN-debatt lovar Maud Olofsson att kompromissa om energipolitiken för att inte äventyra ett borgerligt regeringssamarbete. Tyvärr verkar inte folkpartiet ha insett att det är så vägen mot maktskifte måste se ut. Prestigelöshet och kompromissvilja är nyckelord i alla samarbeten av den här typen. Just därför blir jag besviken och förbannad på att Folkpartiets styrelse ikväll fattade beslut om att de vill att reaktorerna i Barsebäck ska tas i bruk igen, samt att de vill bygga nya reaktorer vid de befintliga kärnkraftverken. Om inte folkpartiet inser vikten av att kunna kompromissa och samarbeta kommer de bli ett större hot mot ett maktskifte än socialdemokraterna någonsin kan vara.

Sluta trixa, börja fixa! - del 2

Någon lär någongång ha sagt att det finns tre typer av lögner; lögn, förbannad lögn och statistik. Den som sade detta måste ha haft socialdemokraterna i åtanke.

Jag har tidigare ondgjort mig över att regeringen envisas med att ha som mål att få ned den öppna arbetslösheten istället för att ha målet att öka sysselsättningen. Detta eviga trixande med statistik sträcker sig dock längre än bara arbetslöshetsstatistiken.

I gårdagens Expressen avslöjas Göran Perssons och Hans Karlssons syn på sjukersättning och förtidspensionering som de ger uttryck för i en skrivelse till riksdagen. I skrivelsen står att läsa:

”Sådan ersättning (förtidspension) kommer i normalfallet att bli lägre än den försäkrades sjukpenning.” Vidare konstaterar de att: ”Förslaget innebär en utgiftsminskning för staten.”

I likhet med målet om halverad arbetslöshet så har regeringen även som mål att antalet sjukpenningsdagar ska halveras till 2008. Detta mål nås, enligt regeringen, enklast genom att de med sjukpenning istället förtidspensioneras. Detta ger dessutom dubbel vinst för regeringen eftersom det, som Persson och Karlsson uttrycker det, "innebär en utgiftsminskning för staten." Som vanligt så är hänsynen till den enskilda människan lika med noll. Alltfler förtidspensioneras mot sin egen vilja för att de ska försvinna ur statistiken. Problemet är att dessa männsikor hamnar allt längre från arbetslivet och får allt svårare att komma tillbaka.

Observera att målet inte är att folk ska vara friskare eller att fler ska gå till jobbet varje dag. Man kan då fråga sig varför regeringen inte valt något av dessa mål? Svaret är lika enkelt som skamligt. Dessa mål kan man, precis som ett mål att höja sysselsättningen, inte uppnå genom statistiska kullerbyttor och andra konster. Dessa mål kräver en politik som socialdemokraterna inte är det minsta intresserade av att föra och framförallt kräver dessa mål en tro på individen och hennes förmåga att komma tillbaka till arbetslivet efter sjukskrivning.

Läs gärna Magnus Anderssons blogginlägg om "Folk i hemmet - det ny folkhemmet".

En förklaring till de många förtidspensioneringarna

En undersökning i tio länder i Europa visar att svenskar över 50 år är förhållandevis friska och att arbetsmiljön är god. Trots detta är 500 000 svenskar förtidspensionerade.

Den svenska delen av studien har letts av Anders Klevmarken, professor i ekonomi vid Uppsala universitet. Han menar att anledningen till att så många förtidspensionerats är att vi i Sverige varit generösa när vi beviljat sådana pensioner och att vi har regler och tillämpningar som skapat denna situation.

I klarspråk skulle man väl kunna säga att vi har en regering som misslyckats så kapitalt med arbetsmarknadspolitiken så att de tar alla möjligheter att få bort människor ur statistiken. Att det sedan, som Fredrik Reinfeldt uttrycker det, är "en mänsklig återvändsgränd" verkar inte röra socialdemokraterna det minsta.

Och debatten vanns av... soffliggarna!

Har just tittat klart på den emotsedda partiledarduellen mellan Fredrik Reinfeldt och Göran Persson och jag måste säga att jag är gruvligt besviken. Lyckligtvis är det långt till valet och förhoppningsvis kommer många och betydligt bättre debatter innan dess för så här kan det ju inte fortsätta. Om det gör det kommer valdeltagandet förmodligen bli rekordlågt eftersom vanliga människor upplever att politiken inte handlar om dem.

Duellen blev, mest p g a Göran Persson, en lång lektion i svensk 1990-talshistoria blandat med en del beskrivningar av ett Sverige som ingen av duellanterna sade sig vara nöjda med. Skillnaden är ju dock att Göran Persson har haft över tio år på sig att göra något åt det. Idéerna om hur vi ska få fler människor i arbete och hur vi ska få bukt med de höga sjukskrivningstalen lös med sin frånvaro. Detta gällde tyvärr för båda duellanterna.

Mest frustrerad blir jag över att Göran Persson (ni vet han som i princip på egen hand räddad Sverige på 1990-talet) fortfarande, likt en trasig LP-skiva, upprepar att allt elände beror på fyra års borgerligt styre i början av 1990-talet. Göran Persson är en man med mycket stort självförtroende och mycket liten självinsikt. Hur förklarar Göran egentligen att det varje dag är 1 500 000 människor som inte går till jobbet trots att han regerat över två rejäla högkonjunkturer och därigenom borde haft utmärkta ekonomiska förutsättningar att skapa fler jobb och ett bättre liv för människor i Sverige?

Det mest löjeväckande under kvällens TV-sändningar var ändå Aktuellts anordnade debatt mellan vice ordföranden i Svenskt Näringsliv och LO-ordföranden som endast var en debatt om debatten, och dessutom med två ganska usla debatörrer. Pinsamt SVT!

Skenheligt, Aftonbladet!

Aftonbladet har under den gångna veckan dragit i gång något som de kallar "Tjockupproret". De vill uppmärksamma det faktum att överviktiga människor i vårt land behandlas annorlunda enbart därför att de är överviktiga. Initiativet är jättebra och det är positivt att Aftonbladet vill fästa uppmärksamhet på denna typ av diskriminering.

Det finns dock ett problem. Aftonbladets egna skribenter klarar inte av att leva som de lär.

I lördagens tidning recenserar Fredrik Virtanen samtliga finalister i Eurovision Song Contest (ESC). Redan efter att ha läst recensionen av de tre första finalisterna förstår jag att Virtanen uppenbarligen anser att artister hellre ska dömas efter hur de ser ut än efter hur de låter. Virtanen börjar med att kalla Storbritanniens artist för anorektisk och fortsätter med att konstatera att Maltas bidrag är "Fint och bra, men överviktigt stillastående."

Och jag som i min enfald trodde att ESC var en musiktävling... Dumma jag... Jag tänkte skriva något om att rätt låt vann, men sådant är visst inte intressant. Så jag får nöja mig med att konstatera att det, enligt Fredrik Virtanen, var rätt kroppsideal som vann.

I myndigheternas förlovade land...

Göran Persson har vid S-kvinnornas kongress talat om jämställdhet. Och återigen har han lanserat Socialdemokraternas universallösning för att råda bot på problem; han vill skapa en myndighet.

-Vi har behov av en myndighet som i dag tar ett samlat grepp på frågor om jämställdhet, säger Göran Persson i dagens DN. Detta uttalande är först och främst ett erkännande att (s) har tappat greppet om en så central fråga som jämställdhetspolitiken. Dessutom är det ytterligare ett bevis för att socialdemokraterna fortfarande tycks tro att myndigheter är lösningen på alla problem. Vem som blir chef för denna nya myndighet ska bli mycket intressant eftersom statistiken visar att myndigheter är synnerligen usla på just jämställdhet. Över 75 % av alla myndighetschefer är nämligen män.

I Sverige finns idag över 500 myndigheter. Kostnaderna för att ha dessa är mycket höga. Endast de pengar som myndigheterna kostar i administration skulle nog räcka långt i kampen med de problem som myndigheterna är satta för att lösa.

Göran Persson måste inse att det är politiken det är fel på och den kan inte ändras genom fler myndigheter. Det går inte att bara skapa myndigheter och tro att de ska lösa problemen.

Myndigheter skapar inte arbete (förutom åt dem som arbetar där), myndigheter skapar inte jämställdhet och myndigheter skapar inte bättre folkhälsa.

Myndigheter skapar administration och kostnader, myndigheter skapar byråkrati som försvårar etableringen av nya företag och myndigheter skapar en längtan efter ett maktskifte.

Bojkott av lågprisflyg - en lyx endast rika fackpampar har råd med

Antalet flygbolag som har låga biljetterpriser har ökat de senaste åren. Detta har ökat konkurrensen och pressat priserna ytterligare. Detta är ju fantastiskt bra ur ett konsumentperspektiv. Priserna på flygbiljetter är nu på nivåer som gör att t o m låginkomsttagare kan ha råd att flyga till spännande resmål runt om i Europa. En enkelbiljett till de flesta storstäder i Europa kostar oftast under 300 kr, d v s betydligt billigare än en tågbiljett Stockholm - Göteborg.

När dessa lågprisbolag etablerar sig händer det intressanta att vänsterpolitiker och fackpampar, som säger sig värna om de med lägst inkomster, sparkar bakut och uppmanar till bojkott. Ryanair är det bolag som fått ta den största delen av kritiken. LO-förbundet HTF delade ut spypåsar utanför Skavstas flygplats och Kommunals ordförande Ylva Thörn sa i en intervju i DN för inte så länge sedan att hon bojkottar Ryanair för att de inte tecknat ett svenskt kollektivavtal. Socialdemokraterna har beklagat sig över de dåliga arbetsvillkoren, trots att de anställda på Ryanair tjänar mellan 15 000 och 20 000 i månaden.

Trots detta flyger Ryanair med fyllda plan till en mängd destinationer dagligen. Många av människorna på dessa plan är LO-medlemmar som är överlyckliga att avregleringen och den fria konkurrensen skapat lågprisalternativ som äntligen har givit dem möjligheten att resa utomlands utan att de behöver spara i flera år för att ha råd. Trots detta uppmanar de som påstår sig företräda dessa människor till bojkott.

Men det klart, om man heter Ylva Thörn och tjänar mer än tre gånger så mycket som en undersköterska i sitt eget förbund och dessutom sällan betalar sina biljetter själv så har man ju råd att bojkotta lågprisalternativ och vara emot den fria konkurrensen.

Sluta trixa, börja fixa!

Regeringen påstår att de högsta politiska målet är att få ner den öppna arbetslösheten. Jag anser att målet istället borde vara att skapa sysselsättning. Det kanske inte låter som det är någon större skillnad, men i socialdemokratins Sverige är skillnaden gigantisk.

Får ner den öppna arbetslösheten gör man, enligt regeringen, bäst genom att fixa med statistiken och definiera om vem som ska räknas som arbetslös. Den avhoppade LO-utredaren Jan Edling har i en rapport visat på att sjukskrivningarna och förtidspensionärerna är betydligt fler i regioner där arbetsmarknaden är kärv och att arbetslösheten på så vis döljs. Minister Hans Karlsson tror också att det finns ett sådant samband, men det handlar absolut inte om någon dold arbetslöshet. Tidigare har AMS definition av timanställd varit en person som arbetar mer än 17 timmar i veckan. Detta har hastigt och lustigt ändrats till att den som arbetar mer än 8 timmar i veckan räknas som timanställd.

Sammantaget går endast sex av tio i arbetsför ålder till jobbet varje dag, en bra bit från regeringens sysselsättningsmål på 80 procent och från den officiella siffran kring 77 procent. Men någon dold arbetslöshet finns det ju förstås inte...

Besviken, Kalle?

Kalle Larsson, en av LOs ungdomsbloggare skriver att det inte är något nytt att ungdomsorganisationer tappar medlemmar, men nog är det lite ovanligare att en organisation tappar en tredjedel av sina medlemmar på ett par månader. Kalle medger att han är besviken över att så många valt att lämna SSU. Så här kommer några tröstande ord från mig till Kalle:

Du ska inte vara besviken över att så många valt att lämnat SSU, Kalle. Åtminstone inte nu. Det är ju inte så att en tredjedel av SSUs medlemmar, över en natt, bestämt sig för att de inte vill vara med.

Nej, du borde vara mer besviken över att så många unga människor tvingats vara medlemmar i en organisation utan att veta om eller önska det. Och du borde vara besviken över att ni varit så enfaldiga och verkligen har trott att nästan 30 000 unga människor sympatiserar och vill stödja er organisation. Men mest besviken är du kanske på att medierna har tagit sitt samhällsansvar och avslöjat vad som har pågått inom SSU.

Jag är, som du kanske förstår, en av dessa. Ordföranden i mitt distrikt har i media deklarerat att man varje år stryker de medlemmar som ej betalat medlemsavgiften och att man alltid gjort så. Det är ju märkligt att både jag och min sambo missats i den genomgången under de senaste FYRA åren. Helt otroligt vilken slump att just vi av alla medlemmar missats fyra gånger i rad. För det kan väl inte vara så att mitt distrikt medvetet fuskat och att distriktsordföranden ljuger i media?

Nej, om det är några som har rätt att vara besvikna så är det vi 9 000 unga (och en del gamla också tydligen) som i flera år ofrivilligt tillhört en organisation som vi varken sympatiserar med eller vill stödja. Och mest besviken är jag att jag därigenom utnyttjats för att SSU ska roffa åt sig bidrag på andras bekostnad.

Sverige borde lära sig av USA

En av de hetaste politiska frågorna i USA just nu är George W Bush förslag på ny FN-ambassadör, John Bolton. Bolton kritiserades tidigt för sin allmänt negativa inställning till FN. Den senaste tiden har debatten mest handlat om hans tvivelaktiga sätt att behandla underordnad personal och om manipulerande av underrättelsematerial. Nu ska Boltons öde, efter många och långa utfrågningar, slutligen avgöras i den amerikanska senaten.

Det är detta förfarande som Sverige bör dra lärdom av. Idag är utnämningar till ambassadörer och andra viktiga poster närmast en fråga för statsministern och endast för honom. Resultatet är mycket tydligt. Utnämningförfarandet i Sverige har blivit ett sätt att handskas med personalproblem. En person som inte längre är önskvärd i den inhemska politiken kan till exempel få bli ambassadör i... Brasilien, typ.

Sverige skulle tjäna på ett system där de tilltänkta till vissa poster får genomgå en noggrann granskning och utfrågningar där de får motivera varför just de är lämpliga för tjänsten. Besluten bör i större utsträckning fattas av riksdagen. Detta gör att kvaliteten på de utnämnda höjs och att kompisutnämningarna minskar.

En överutbildad generation? - del 2

På AMS hemsida finns en lista över de 30 yrkesområden där det just nu är störst brist på arbetskraft. Cirka hälften av dessa är yrken som det saknas akademisk utbildning för. Flertalet av de yrken där det krävs en akademisk examen är inom utbildning eller vård. Det är med andra ord inom yrken där de akademiska utbildningarna är av yrkesförberedande karaktär som jobben finns.

De som vill öka sina möjligheter att få ett jobb gör alltså klokt i att läsa en yrkesutbildning eller att helt avstå från högre studier. Jobbigast blir det för de som läst en teoretisk utbildning på högskola eller universitet. Inte nog med att de tycks få det svårt att få jobb, de tvingas också ofta betala av på stora studieskulder redan 6 månader efter avslutade studier, oavsett om de har någon inkomst eller ej. Särskilt svårt är det att få jobb om man saknar arbetslivserfarenhet. Trots detta vill regeringen fortfarande att hälften av alla ungdomar ska gå på högskola eller universitet innan 25-års ålder.

Arbetsförmedlare: "Vi har inte beredskap att hantera alla akademiker."

I dagens DN uttalar sig en arbetsförmedlare på ett kontor på Södermalm i Stockholm. Enligt honom har AMS inte beredskap att hantera det ökande antalet arbetslösa akademiker. På arbetsförmedlingen på Södermalm är 40 procent av de inskrivna akademiker. Dessutom har det blivit allt svårare att få sin praktikplats godkänd om man som arbetslös lyckats skaffa fram en sådan. Orsaken sägs bland annat vara resursbrist eftersom friårsplatserna har tagit så mycket resurser i anspråk.

Det är hög tid att de ansvariga inser allvaret i situationen och agerar. Arbetsmarknadspolitiken har misslyckats totalt. Fler och fler inser nu detta, men regeringen verkar som vanligt blunda och tro att allt löser sig av sig självt.

En fråga om prioritering och finansiering

Så har då de borgerliga partierna lanserat sina alternativ till socialdemokraternas vårbudgetproposition. Jag tillhör dem som inte tycker att det mest intressanta är alla fagra löften. Alla vill säkert lika väl, men på olika sätt. Eftersom pengar inte finns i överflöd handlar det om att prioritera. Det är det som är den första politiska utmaningen.

De olika partierna har också olika mycket utrymme för offensiva satsningar beroende på hur mycket pengar de anser vara rimligt att spendera. Inget parti vill ju lägga förslag på reformer som är ofinansierade. Frågan om finansiering är därför den andra politiska utmaningen.

För mig som ekonom så är finansieringen kanske mest intressant. Spendera pengar kan alla göra. Det svåra är att få dem att räcka till. I årets budgetförslag har mycket handlat om sänkta ersättningsnivåer. Min favoritbesparing har jag hittat i Centerpartiets budgetförslag.

Det handlar om införandet av en andra karensdag. Jag minns att något borgerligt parti (kd eller fp) framförde denna idé inför valet 1998. Det är faktiskt det enda jag minns från de politikerdebatterna som hölls inför valet på min gymnasieskola. Jag tyckte redan då att idén var mycket bra. Personer som är långtidssjukskrivna måste få ekonomiskt stöd för att klara sig under sjukdomstiden, men en person som är förkyld i en vecka går inte under om hon/han inte får betalt de två första dagarna.

Dags att vakna, Karlsson!!

I veckan satt Göran Persson i en TV-intervju och berättade, på sitt självbelåtna sätt, att han minsann var mycket duktig på att sova. Det var väl i och för sig ingen nyhet, men Perssons sömnsjuka verkar ha spridit sig till fler i regeringen.

Arbetslivsminster Hans Karlsson satt i morse i en soffa i SVT och pratade om regeringens generösa bidrag till arbetsgivare som anställer långtidsarbetslösa eller långtidssjukskrivna. Anställningsstödet är dock inte generellt för alla långtidsarbetslösa eller långtidssjukskrivna. Varje enskilt fall ska prövas av... just det, AMS förstås!!

Ministern konstaterade att en dataingenjör minsann inte har några problem att få ett jobb och därför ska företag som anställer honom/henne inte heller få något anställningstöd. Återigen uppvisar Hans Karlsson en total brist på verklighetsuppfattning. Han har uppenbarligen inte förstått att Sverige är på god väg att få (om vi inte redan har) den högsta akademikerarbetslösheten någonsin.

Regeringen vill att 50% av en årskull ska påbörja högskoleutbildning innan 25-års ålder. Samtidigt vill man att de som inte anställer akademiker ska premieras genom anställningsstöd. Detta leder till en snedvriden konkurrens på arbetsmarknaden som framförallt missgynnar unga akademiker utan arbetslivserfarenhet.

Som jag tidigare skrivit så tror jag fortfarande att det lönar sig att skaffa sig en akademisk utbildning, men då krävs en annan arbetsmarknadspolitik och den verkar inte komma från vänsterkanten.