onsdag, juni 15, 2005

Var tionde svensk i arbetsför ålder är förtidspensionär

Riksrevisionen släppte idag en granskningsrapport med titeln "Förtidpension utan återvändo". Titeln säger det mesta om den socialdemokratiska regeringens svek mot Sveriges befolkning.

I december 2004 var 540 000 personer förtidspensionerade. Det motsvarar tio procent av den arbetsföra befolkningen. Anslagen för förtidspension uppgick 2004 till 64 miljarder och var därmed det enskilt största anslaget i hela statsbudgeten. Andelen unga och kvinnor som förtidspensionerats har ökat stadigt. Regeringens egna beräkningar är att de framtida ekonomiska åtagandena för dagens förtidspensionärer uppgår till astronomiska 639 miljarder kronor. Är det Göran Perssons definition av sunda statsfinanser och en ansvarsfull ekonomisk politik?

Regeringen har, enligt Riksrevisionen, låtit målet att minska antalet ersatta sjukpenningsdagar vara det styrande och därigenom skapat en situation där människor förtidpensioneras utan återvändo. Regeringen har visserligen formulerat ett mål på även förtidspensionsområdet. Målet gäller dock inflödet till förtidspension, det vill säga hur många personer som tillkommer till beståndet av förtidspensionärer. Målet är formulerat så att antalet förtidspensionärer fortfarande tillåts öka. Inga mål har satts som gäller utflödet från förtidspension.

Det finns inte heller några mål riktade mot förtidspensionärers återgång till arbete. Reglerna om vilande förtidspension, d v s att en person prövar att återgå till arbete och under tiden har sin förtidspension vilande, har inte utnyttjats i den omfattning som de borde. Detta beror till stor del på att efterkontrollerna har varit lågprioriterade av försäkringskassorna.

Titeln på rapporten talar om förtidspensioneringarna som en slutstation för många människor, en mänsklig återvändsgränd för att använda Fredrik Reinfeldts terminologi. Det är okänt hur många förtidspensionärer som avslutar sin förtidspension och återgår till någon form av arbete, men Riksrevisionen konstaterare att år 2004 återvände i bästa fall knappt en procent av förtidspensionärerna till arbetsmarknaden.

Detta är utan tvekan ett av de största misslyckandena i svensk politik. Trots det har Göran Persson mage att säga att han är stolt och att Sverige klarar sig bra i internationell jämförelse. Hur kan Göran Persson vara stolt när hans politik har tvingat in var tionde person i arbetsför ålder i "förtidspension utan återvändo"?

Att leva som man lär...

Göran Persson sade i dagens partiledardebatt i riksdagen att Sverige måste satsa på forskning på miljö och energi. Det känns lite märkligt att det kommer från en statsminister som för mindre än ett år sedan var ansvarig för att minska anslagen till energiforskning med 5 miljarder.

Hur ska du ha det, Göran Persson? Vill du satsa på energiforskning eller vill du inte det? Som så ofta tidigare har du bevisat att det du säger och det du gör är två helt olika saker. Det är lätt att prata varmt om allt mellan himmel och jord, men det är i sina handlingar man visar var man egentligen står.

tisdag, juni 14, 2005

Ny värld - ny högskola, i syfte att nå politiska mål

Att regeringens mål för den högre utbildningen handlar om kvantitet mer än om kvalitet blir allt mer tydligt (något jag bloggat om ett antal gånger tidigare). Regeringens mål är att 50 procent av en årskull skall ha påbörjat högre utbildning innan 25 års ålder.

I högskolepropositionen "Ny värld - ny högskola" dyker plötsligt ännu en åtgärd upp som syftar till att nå detta kvantitativa mål för högskoleutbildningen. Regeringen gör inte ens ett försök att maskera den. I sammanfattningen av propositionen står att läsa:

I syfte att öka direktövergången till högre utbildning slopas urvalsgruppen högskoleprov i kombination med arbetslivserfarenhet.

Som vanligt är det kvantiteter som styr regeringens högskolepolitik. Regeringen har nämligen märkt att högskolorna är ett utmärkt ställe att gömma undan arbetslösa ungdomar på. Att de sedan, i brist på arbetslivserfarenhet, får allt svårare att få jobb efter avslutade studier syns ju inte förrän efter valet.

I veckan rapporterade nyhetsmedier att högskolornas ansträngda ekonomi är det största hindret för att unga, ambitiösa människor skall kunna läsa vidare. Regeringen har tydligen trott att en fortsatt expansion av högskolan skulle vara möjlig utan att ytterligare resurser behöver tillföras. Högskoleverket meddelar att andelen som påbörjar högre utbildning innan den magiska "25-årsgränsen" idag är 47 procent, men att denna siffra kommer sjunka dramatiskt om inte högskolornas ekonomi förbättras. Det tycks som om verkligheten har kommit ifatt regeringen.

Jag har ett bättre recept på en ny värld: En ny regering!

Ny värld - ny högskola, men inte för alla...

I regeringens proposition för högre utbildning finns ett antal uppsatta mål för internationaliseringen av den högre utbildningen. Bland annat vill regeringen att:

1. Sverige ska vara ett attraktivt studieland för utländska studenter.
och
4. Hinder för internationaliseringen ska undanröjas såväl nationellt som internationellt.

Det låter ju jättevackert och det skulle det också kunna vara om det inte var för det faktum att samma regering som sätter upp dessa mål för mindre än ett år sedan fattade ett beslut om att högskolor och universitet ska ha rätt att ta ut studieavgifter av utomeuropeiska studenter.

De attraktivaste utbildningarna kan således komma att vara tillgängliga endast för de med tjocka plånböcker. Detta om något är väl ett hinder för internationaliseringen?

Ny värld - utan plats för de nya högskolorna

Idag presenterade regeringen (äntligen) sin proposition om högskolepolitik. Propositionen har titeln "Ny värld - ny högskola". Denna "nya värld" har uppenbarligen ingen plats för de mindre, regionala högskolorna. För hur ska man annars tolka regeringen förslag till ny examensordning.

Själva strukturen med utbildning på grundnivå, avancerad nivå och forskarnivå har jag inga synpunkter på. Problemet är regeringens syn på den avancerade nivån. Pagrotsky & Co vill inför en masterexamen för att höja statusen på den svenska utbildningen, både nationellt och internationellt. Även så långt är allt väl, men när man läser regeringens syn på examensrätt för masterexamen förstår man snart att den "nya världen" inte innefattar den mindre, regionala högskolorna.

Ur proposition 2004/2005:162:
Tillstånd att utfärda masterexamen bör ges till statliga universitet, statliga högskolor med vetenskapsområde och enskilda utbildningsanordnare som har tillstånd att utfärda doktors- och licentiatexamina inom ett vetenskapsområde.


Detta förslag innebär att t ex Högskolan i Gävle, Högskolan i Dalarna och Högskolan på Gotland inte får rätt att utfärda den nya, statusfyllda masterexamen. Dessa högskolor är, precis som många andra regionala högskolor, en grundläggande förutsättning för tillväxten i sina respektive regioner. Utan rätten att utfärda masterexamen kommer dessa högskolor att hamna i ett B-lag som töms på studenter med höga ambitioner och med sämre konkurrenskraft än de högskolor som innehar examensrätten. Detta leder i sin tur till försämrade tillväxtmöjligheterna i hela regioner.

fredag, juni 10, 2005

Akademikerarbetslösheten har stigit 57 % på tre år

SACOs ordförande Anna Ekström har en artikel på dagens DN-debatt angående den ökande arbetslösheten för akademiker och om arbetsförmedlingarnas brist på kompetens för att hjälpa arbetslösa akademiker. I mitt inlägg nedan finns mer att läsa om detta problem, samt länkar till några tidigare inlägg.

onsdag, juni 08, 2005

Vad var det jag sa...

Usch! Ibland hatar jag att ha rätt. Inte så ofta, men ibland. Idag är ibland. I morse rapporterade nyheterna om det jag har haft på känn under en längre tid och även bloggat om ett antal gånger förut 1, 2, 3. Arbetslösheten bland akademiker är rekordhög. 60 000 akademiker går arbetslösa. På tre år har antalet arbetslösa akademiker ökat med 50 procent. De flesta är nyutexaminerade. De som klarar sig bäst är de inom vårdutbildningar och lärarutbildningar. De utbildningar som är direkt yrkesförberedande.

Huvudförklaringen är att högskolorna byggts ut alltför snabbt. Allt för att uppfylla regeringens, över allt annat stående, kvantitativa mål för den högre utbildningen. 50 % av en årskull skall ha påbörjat högskoleutbildning innan 25-års ålder. Detta mål är ett av de mest förhatliga politiska mål som regeringen har satt upp. Utbildning ska handla om kvalitet och inte om kvantitet. Att unga tidigt lockas in i högskolevärlden medför att de ofta saknar arbetslivserfarenhet när de utexamineras. Just detta nämns som en av de främsta orsakerna till att nyutexaminerade har svårt att få jobb. Vård- och lärarutbildningar innehåller långa perioder av praktik vilket förbereder dessa studenter för arbetslivet.

De praktiska och arbetslivsrelaterade inslagen i de akademiska utbildningarna måste öka och regeringen måste överge 50 %-målet.

tisdag, juni 07, 2005

Det här med statistik...

Idag är det hundra år sedan norska Stortinget förklarade att unionen med Sverige var upplöst. Detta firas med buller och bång i Norge. I Sverige har jag sett åtminstone tre nyhetsmedier referera till en opinionsundersökning om hur norrmännen idag ser på en union med Sverige. Alla tre rapporterna har basunerat ut budskapet att norrmän gärna sett att unionen fanns kvar. Det märkliga är att undersökningen visar att det handlar om tio procent av norrmännen som idag är positiva till en union med Sverige. Glömde medierna att om tio procent är positiva så kan 90 procent vara negativa? Det hade varit mer relevant att basunera ut att "Norrmänen vill inte ha med Sverige att göra!", eller något liknande.

torsdag, juni 02, 2005

Finns det ingen stopplag mot dumma beslut?

Idag har vänstermajoriteten i socialutskottet sagt ja till regeringens förslag till stopplag inom sjukvården. Stopplagen innebär att det blir förbjudet att fritt etablera alternativa driftsformer inom sjukvården. Men det lagen främst sätter stopp för är två andra saker; bättre vård och fler jobb.

Genom en ökad konkurrens och fler alternativ inom vården kommer köerna kortas och kvaliteten att öka. Dessutom kommer etableringen av nya företag att öka vilket leder till fler jobb och förmodligen även bättre löner inom denna låglönebransch.