Var tionde svensk i arbetsför ålder är förtidspensionär

Riksrevisionen släppte idag en granskningsrapport med titeln "Förtidpension utan återvändo". Titeln säger det mesta om den socialdemokratiska regeringens svek mot Sveriges befolkning.

I december 2004 var 540 000 personer förtidspensionerade. Det motsvarar tio procent av den arbetsföra befolkningen. Anslagen för förtidspension uppgick 2004 till 64 miljarder och var därmed det enskilt största anslaget i hela statsbudgeten. Andelen unga och kvinnor som förtidspensionerats har ökat stadigt. Regeringens egna beräkningar är att de framtida ekonomiska åtagandena för dagens förtidspensionärer uppgår till astronomiska 639 miljarder kronor. Är det Göran Perssons definition av sunda statsfinanser och en ansvarsfull ekonomisk politik?

Regeringen har, enligt Riksrevisionen, låtit målet att minska antalet ersatta sjukpenningsdagar vara det styrande och därigenom skapat en situation där människor förtidpensioneras utan återvändo. Regeringen har visserligen formulerat ett mål på även förtidspensionsområdet. Målet gäller dock inflödet till förtidspension, det vill säga hur många personer som tillkommer till beståndet av förtidspensionärer. Målet är formulerat så att antalet förtidspensionärer fortfarande tillåts öka. Inga mål har satts som gäller utflödet från förtidspension.

Det finns inte heller några mål riktade mot förtidspensionärers återgång till arbete. Reglerna om vilande förtidspension, d v s att en person prövar att återgå till arbete och under tiden har sin förtidspension vilande, har inte utnyttjats i den omfattning som de borde. Detta beror till stor del på att efterkontrollerna har varit lågprioriterade av försäkringskassorna.

Titeln på rapporten talar om förtidspensioneringarna som en slutstation för många människor, en mänsklig återvändsgränd för att använda Fredrik Reinfeldts terminologi. Det är okänt hur många förtidspensionärer som avslutar sin förtidspension och återgår till någon form av arbete, men Riksrevisionen konstaterare att år 2004 återvände i bästa fall knappt en procent av förtidspensionärerna till arbetsmarknaden.

Detta är utan tvekan ett av de största misslyckandena i svensk politik. Trots det har Göran Persson mage att säga att han är stolt och att Sverige klarar sig bra i internationell jämförelse. Hur kan Göran Persson vara stolt när hans politik har tvingat in var tionde person i arbetsför ålder i "förtidspension utan återvändo"?