Vad var det jag sa...

Usch! Ibland hatar jag att ha rätt. Inte så ofta, men ibland. Idag är ibland. I morse rapporterade nyheterna om det jag har haft på känn under en längre tid och även bloggat om ett antal gånger förut 1, 2, 3. Arbetslösheten bland akademiker är rekordhög. 60 000 akademiker går arbetslösa. På tre år har antalet arbetslösa akademiker ökat med 50 procent. De flesta är nyutexaminerade. De som klarar sig bäst är de inom vårdutbildningar och lärarutbildningar. De utbildningar som är direkt yrkesförberedande.

Huvudförklaringen är att högskolorna byggts ut alltför snabbt. Allt för att uppfylla regeringens, över allt annat stående, kvantitativa mål för den högre utbildningen. 50 % av en årskull skall ha påbörjat högskoleutbildning innan 25-års ålder. Detta mål är ett av de mest förhatliga politiska mål som regeringen har satt upp. Utbildning ska handla om kvalitet och inte om kvantitet. Att unga tidigt lockas in i högskolevärlden medför att de ofta saknar arbetslivserfarenhet när de utexamineras. Just detta nämns som en av de främsta orsakerna till att nyutexaminerade har svårt att få jobb. Vård- och lärarutbildningar innehåller långa perioder av praktik vilket förbereder dessa studenter för arbetslivet.

De praktiska och arbetslivsrelaterade inslagen i de akademiska utbildningarna måste öka och regeringen måste överge 50 %-målet.