Ohly är fortfarande kommunist!

Igår meddelade ju Lars Ohly att han inte längre ska kalla sig kommunist. Men samtidigt så säger han att han inte har omprövat sina värderingar. Detta innebär med andra ord att han är kommunist, men sist av alla (med undantag för Ung Vänsters nya ordförande Ida Gabrielsson) har fattat att det inte är så himla poppis bland väljarna.

Kommunist Lasses "helomvändning" saknar helt trovärdighet. Han vidhåller sina idiotiska politiska åsikter oavsett epitet. I mina ögon är Lars Ohly ungefär lika trovärdig som Sverigedemokraterna när de säger att de inte är främlingsfientliga. Det handlar enbart om politisk korrekthet i syfte att undvika att skrämma bort väljarna helt.

Direktrapporter från S-stämman

Flera stora dagstidningar har bloggare på plats på S-stämman i Malmö.

Dagens Nyheter
Expressen
Aftonbladet

Ett par roliga citat från DNs Henrik Brors får ni på köpet.

Angående debatten om arbetsmarknadspolitiken:

"Debatten fortsätter i morgon. Men när man hör den är det lätt att förstå varför kongressledningen förla den till klockan 22 på söndagskvällen, då nästan inga journalister satt på åhörarbänkarna. Den socialdemokratiska regeringens arbetsmarknadspolitik verkar inte ha särskilt höga poäng bland partiets medlemmar. Och det är ju bra om det inte når ut så brett bland väljarna."

"Intressant är också vilken skillnad det är när till exempel en socialdemokratisk kongress och en centerstämma diskuterar arbetsmarknads- och näringspolitik. Här på s-kongressen är flera av talarna arbetsförmedlare och ännu fler kommunpolitiker som sitter i Länsarbetsnämndsstyrelser på hemmaplan. På en centerstämma är det småföretagare som dominerar i talarstolen."

Sagan om ministern som blev en ål

Det var en gång ett land, långt upp i det kalla nord. I landet fanns ett parti som hade mycket makt. De hade fått regera nästan oavbrutet i 70 år. I partiet fanns en riktig muntergök som hette Bo. Bo var inte bara fantastiskt rolig, han var vice statsminister också och förföljd av skandaler. Han förstod inte varför han som var så god alltid drabbades av alla uppdiktade skandaler. Lyckligtvis hade han blivit expert på att glida undan. Bo var en hal rackare.

Bo hade kämpat länge för att nå dit han nu var. Han hade gått i partiets och statens hårda fiffel och mygelskola. Det började redan 1967 med ordförandeposten i partiets ungdomsförbund som än idag är oöverträffade i att mygla med medlemssiffror. Sedemera blev han övertrollkarl för självaste AMS (Allt kan Mörkas med Statistik). Därefter handplockades han av ledaren för partiet till jobbet som finansminister. En person med sådana kvalifikationer var ju perfekt att ha i regeringen och eftersom Bo även var ordförande i en idrottsförening fick han även bli idrottsminister såsmåningom.

Men medierna i landet vägrade att rätta sig i leden och avslöjade skandal efter skandal. Vissa hade t o m mage att öppet kritisera Bo. När hösten närmade sig dök skandalerna upp oftare än någonsin tidigare. Lyckligtvis för Bo så hade hans chef Göran orubbat förtroende för sin minister. Allt tycktes glida av honom. Hal som en ål hade han blivit. Bo hade många gamla skandaler på sin CV. Av en händelse handlade nästa alla skandaler om idrott och skattefiffel. Samma områden som Bo var och hade varit ansvarig minister för.

Denna höst blåste det snålare än någonsin på Bo. Först glömde han att lägga på telefonluren innan han snackade skit om polisen och kallade dem för slöa. Bo önskade att polisen var lika effektiv som hans kära gamla AMS. Dem kunde man alltid lita på. Nåväl, tyvärr var det en TV-kanal han hade pratat med i telefonen så de spelade upp vad han sa i TV. Bo svarade med att bestämt säga att han hade fullt förtroende för polisen. Han framstod som mycket trovärdig. Bo hade för övrigt en nära relation med polisen. En gång när han utlöste sitt överfallslarm efter ett terroristangrepp mot hans villa skickades fem slöa polispatruller och en sömnig polishelikopter. Trots sin slöhet lyckades polisen gripa de fruktansvärda terroristerna: två 13-åringar som kastat snöboll mot Bosses hus. De ska minsann lära sig veta hut, tyckte Bo och kände sig sådär härligt maktfullkomlig som han tyckte om att känna sig med jämna mellanrum. En egenskap han för övrigt delade med sin chef Göran.

Lite senare dök en ny skandal upp. Idrottsföreningen som Bo varit ordförande för hade betalat ut svarta löner. Som ordförande hade Bo ett ansvar. Det tyckte inte Bo. Någon hade gått bakom hans rygg och Bo var som alltid helt oskyldig. En liknande händelse hade varit förödande för vem som helst och förmodligen fått rättsliga efterspel. Men Bo var inte vem som helst. Bo hade förvandlats till en ål och hur håller man egentligen fast en ål?

Läs gärna de tidigare sagorna om ministrarna i fablernas värld:
Sagan om ministern som blev en tomte
Sagan om grodan som blev en minister

CHF uppmanar högskolorna att trotsa regeringen

Regeringen vill öka antalet studieplatser på landets högskolor och universitet med 17 500 de närmaste åren. Detta trots att de flesta är rörande överens om att det den svenska högskolan mest av allt behöver är en ordentlig satsning på kvaliteten i utbildningen. Lyckligtvis bryr sig högskolorna och universiteten mer om utbildningskvaliteten än socialdemokraterna tycks göra. Istället för att följa regeringens vilda rusning åt fel håll så väljer nu flera stora universitet att lägga pengarna på satsningar för att höja kvaliteten i utbildningen.

- Det är mycket glädjande att se att högskolor och universitet runt om i landet har insett att de måste sätta stopp för regeringens ensidiga satsning på kvantitet inom högskolan. Om Sverige ska kunna mäta sig i den internationella konkurrensen så går det inte att bygga ut högskolan på bekostnad av kvaliteten. Jag hoppas att fler högskolor och universitet väljer att följa Stockholms, Göteborgs och Uppsala universitet och satsar pengarna på kvaliteten, trots att det inte tycks vara regeringens önskemål, säger Karin Andersson, vice ordförande i Centerpartiets Högskoleförbund.

De senaste tio åren har anslagen till högskolorna successivt urholkats vilket lett till färre lärare per student och lägre kvalitet i utbildningen. När regeringen inte längre tar ansvar för att studenterna ska få en utbildning av god kvalitet måste högskolorna våga gå emot regeringen och ta det ansvaret.

- Jag vill att alla studenter vid Sveriges högskolor och universitet ska känna att de får en utbildning av hög kvalitet som förbättrar deras möjligheter att förverkliga sina drömmar. Så är det inte idag. Därför vill jag uppmana de högskolor och universitet som ännu inte beslutat vad de ska göra med de pengar de tilldelats att, i motsats till vänsterkartellens önskan, satsa dessa på att förbättra kvaliteten eftersom den på många håll har försämrats kraftigt under de senaste åren. Det vore det bästa såväl för studenterna som för högskolorna själva, avslutar Karin Andersson.

Alla ska ha det lika dåligt - det är mest rättvist så!

Socialdemokraterna driver just nu en kampanj under namnet "Alla ska med - så enkelt är det!" med affischer runt om i landet. Ett par av affischerna är ganska intressanta eftersom de, med all önskvärd tydlighet, avslöjar sossarnas verklighetsuppfattning och syn på vad som är rättvist.

Affisch 1 - Kan vi bli välfärdiga?: På affischen står att läsa:

"För vår modell har skapat världens bästa land för de yngsta. /.../

Nu ska vi också bli världens bästa land för de äldre."

Socialdemokraterna tycks ha missat något, eller så blundar de som vanligt för verkligheten. I veckan presenterade SCB rapporten "Ungdomars etablering". Den visar bl a att ungas ekonomi och hälsa försämras samtidigt som de äldre får det bättre. Klyftan minskar samtidigt när det gäller folkhälsan - de äldre blir friskare, de yngre sjukare. Välståndet flyttar uppåt i åldrarna, och den utvecklingen kommer att förstärkas framöver. TCOs ordförande Sture Nordh skrev redan i början av augusti i en rapport att "Dagens unga är den första generation på mycket länge som inte tror att de kommer att få det bättre än sina föräldrar."

Menar (s) att de unga har det bra i Sverige? Har (s) inte förstått att deras politik har skapat generationsklyftor där de unga får det allt sämre? Det som socialdemokraterna definierar som bäst är enligt oberoende bedömare riktigt dåligt. Men (s) vill väl att alla ska ha det lika dåligt, det är ju mest rättvist så!

Affisch 2 - Du och jag, med rätt att vurpa.: På affischen står att läsa:

"Det finns de som tycker att var och en får klara sig själv.

Som ser skola, sjukhus och omsorg som en marknad -

där de rika kan välja och vraka och vi andra får nöja oss med något sämre."

Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att socialdemokraterna inser att privata alternativ inom skola, vård och omsorg skulle erbjuda bättre kvalitet än de statliga "gratis"-alternativen (Observera att ingenting är gratis, vi betalar ju faktiskt mest skatt i hela världen!!). Socialdemokraterna har konsekvent motarbetat framväxten av privata, högkvalitativa alternativ med stopplagar och andra dumma påhitt. Detta trots att de benämner dagens skola, sjukhus och omsorg som "något sämre".

Men återigen handlar det väl om sann socialdemokratisk rättvisa. Kanske bör (s) döpa om sin kampanj till: Alla ska ha det lika dåligt - så enkelt är det!

Sagan om ministern som blev en tomte

Det var en gång ett land, långt upp i det kalla nord. I landet fanns ett parti som hade mycket makt. De hade fått regera nästan oavbrutet i 70 år. I partiet fanns en liten man som var utbildnings- och kulturminister. Han hette Leif. Det ryktades om att Leif var släkt med Pinocchio för varje gång han ljög så växte skägget, precis som Pinocchios näsa. Leif ljög ganska mycket så efter en tid hade han ett rejält skägg.

Före

En kväll satt Leif i en TV-studio och pratade om sin fantastiska utbildningspolitik och sin senaste satsning på att gömma arbetslösa i högskolan. Den trevliga programledaren talade om för Leif att akademikerarbetslösheten hade ökat med 100 % de senaste tio åren. Leif svarade tvärsäkert: "Det tror jag inte på" och skägget växte.

Efter

Leif sa att vi måste satsa på mer kunskap. Han sa att de andra partierna vill sänka kunskapsambitionerna. Och skägget växte. Leif hade nämligen svårt att förstå skillnaden på kvalitet och kvanitet. När Leif pratade om mer kunskap så innebar det egentligen mindre kunskap men för fler. De andra partierna ville satsa på kvalitet och ha mer kunskap för de som läste, men Leif tyckte det innebar mindre kunskap och kallade det för korkat, defensivt och katastrofalt. Och skägget växte.

Många i landet oroade sig för hur det skulle sluta om tomteregeringen fick fortsätta bestämma och om Leifs skägg skulle fortsätta växa. Om inget hände snart så stod landet inför en dyster framtid...

Framtiden??

När jag var liten, bodde det en man, på andra sidan skogen.
Han förstod inte varför Gud, som är så klok, hade skapat tandvärk, bilköer och tomteregeringar.

En överutbildad generation - del 3

Regeringen säger att många av de 17 500 nya högskoleplatser ska tillföras de mest populära utbildningarna för att möta studenternas efterfrågan. Och visst är det bra när utbudet kan matcha efterfrågan, men man borde liksom se några steg längre än så när man leker statistikfixar i regeringskansliet. För högskolor och universitet med ansträngd ekonomi (vilket är de allra flesta) är lockelsen stor att öka platserna på de mest populära utbildningarna. Eftersom resurstilldelningssystemet huvudsakligen baseras på antalet helårsstudenter är studenternas intresse givetvis avgörande för vilka utbildningar högskolorna erbjuder.

Högskoleverket (HSV) presenterar idag en rapport om hur arbetsmarknaden ser ut för studenter på några av de mest populära utbildningarna, de inom media, konst och upplevelseindustrin. Endast 38 procent av dem med en konstnärlig examen har etablerat sig på arbetsmarknaden ett år efter uttagen examen. SACOs siffror visar att arbetslösheten bland utbildade inom konst och media ligger på 22,3 procent. Genom att öka platserna på dessa utbildningar bygger man upp en framtida arbetslöshet.

Högskolorna måste börja ta den framtida arbetsmarknaden i större beaktande när de fördelar sin utbildningsplatser och regeringen måste se till att det finns incitament för detta. Det är fel att lura in människor i utbildningar när deras möjligheter till arbete snarast försämras av det.

Enkelspåriga SFS

I förra veckan kom rapporter om att antalet studenter som avsöljas för fusk på landets högskolor och universitet har ökat dramatiskt. Bara under vårterminen i år var antalet fuskare lika många som de var under hela förra året.

Detta är mycket allvarligt och är ytterligare bevis för att det svenska utbildningssystemet har problem. Sveriges förenade studentkårer, SFS, tycker att dock att problemet med fuskande studenter är överdrivet och verkar inte tycka att det är så allvarligt.

- En promille av alla studenter är inte så mycket, säger vice ordförande Lotta Ljungqvist till DN.

Tycker SFS det är OK om 9 000 svenskar fuskar med skatten också? Det är ju trots allt bara en promille.

Sedan tar Lotta Ljungqvist till SFS standardsvar på alla problem inom högskolan; nivån på studiemedlet.

- Det finns en ekonomisk aspekt. Studiemedlet är så lågt att studenterna måste jobba extra. Sedan tvingas de fuska när tiden inte räcker till studierna.

Men hallå... Jag håller med om att studiemedlet är för lågt, men att dra slutsatsen att det är orsaken till att fusket ökar känns lite galet. SFS verkar ta till detta så fort de ska uttala sig utan att egentligen ha något att säga. Det skadar organisationens trovärdighet att ständigt dra in samma argument i alla tänkbara och otänkbara situationer. SFS drar slutsatser om olika dynamiska effekter som de inte har grund för. När de nyligen krävde att studiemedlet skulle höjas till 84 000 kr/år så påstod Lotta Ljungqvist att höjningen skulle kunna sparas in för att färre studenter skulle jobba extra vilket skulle göra att arbetslösa fick deras jobb istället och det leder till lägre kostnader för A-kassan och fler skattebetalare.

Ni hör själva... Gissningslekar hela dagen lång. Höj studiemedlet så minskar fusket! Höj studiemedlet så minskar arbetslösheten! Vad kommer här näst? Höj studiemedlet så blir det fred på jorden?!

Studenternas köpkraft har minskat under en lång tid. För en organisation som gör anspråk på att företräda i stort sett alla Sveriges studenter måste den försämrade situationen för studenterna ses som ett misslyckande. SFS brukar skryta med att de är en erkänd remissinstans till regeringen och att de har möjlighet att påverka politiken bättre än andra studentorganisationer. Man kan ju fråga sig vad SFS egentligen gör och vad de skriver i sina remissvar med tanke på hur situationen för Sveriges studenter ser ut.

Socialdemokraternas politik går ut på att alltfler ska in på högskolan oavsett om de är motiverade eller inte. En motiverad student går på högskolan för att lära sig, inte för att få ett betyg och ett examensbevis, även om detta är viktigt. En omotiverad student går på högskolan för att den känner sig tvingad till det för att ha chansen att få ett jobb och för den är betyget det enda som räknas, inte den kunskap som hon/han har efter avslutad utbildning.

Socialdemokraterna brukar tala om att alla ska få en chans och därför måste högskolan byggas ut. Problemet är att den utbyggda högskolan snarare är ett förlängt gymnasium. Många av de som går ut från högskolan idag är inte bättre utbildade än de som gick ut ur gymnasiet för 20-30 år sedan. Sverige har förvisso fler högskoleutbildade och kvantitet är ju det enda regeringen tycks bry sig om. Men det väsentliga borde ju vara vad de som går ut egentligen kan, d v s ett mått på kvaliteten på utbildningen. Och när det gäller kvaliteten på utbildningen så är jag inte så säker på att Sverige har ökat sin konkurrenskraft de senaste åren.

Var tog de övriga 6 miljarderna vägen?

Stockholms landstingsråd Ingela Nylund Watz (s) presenterade igår den ekonomiska prognosen för landstingets ekonomi. Med Göran Persson sittande vid sin högra sida basunerade hon ut att Stockholms läns landsting nästa år kommer att gå med ca 1 miljard i vinst.

– Lysande, fullständigt lysande, berömde statsminister Göran Persson. Märkligt att han alltid dyker upp när det är positiva siffror och aldrig syns när det är jobbigt. Men verkligheten är inte lika vacker.

Sedan vänsterkartellen tog över i landstinget betalar stockholmarna 7 miljarder mer i skatt. Med tanke på en allt sämre fungerande sjukvård kan man undra var de andra sex miljarderna hamnade? Trollerade någon bort dem? Skickligt i så fall att lyckas få så mycket pengar att synas så lite. Lysande, fullständigt lysande...

Sagan om grodan som blev en minister

Det var en gång ett land, långt upp i det kalla nord. I landet fanns ett parti som hade mycket makt. De hade fått regera nästan oavbrutet i 70 år. Statsministern hette Göran och han tyckte mycket om sitta på sitt gods och äta mazariner. Det var Göran som bestämde mest i landet. Han fick bland annat bestämma vilka som skulle få vara med i hans regering.

Lite då och då tyckte Göran om att möblera om i sin regering. Det kunde vara farligt om någon var för länge på samma ställe för då kunde de ju lära sig för mycket om sitt område. Kanske så mycket att de skulle veta mer än Göran själv. Nåväl, Göran skulle återigen göra om i sin regering och kände att han ville få in lite nytt folk, några som inte kunde någonting om någonting. Genast kom han att tänka på en lämplig kandidat.

Långt upp i landet fanns en groda. Han hade hjälpt partiets ungdomsförbund att fixa med medlemsstatistik och var kunnig inom kreativ matematik.

Honom ska vi ha! utbrast Göran. Han blir en perfekt skolminister. Han är så dålig på att räkna att t o m skolbarnen klarar det bättre, tänkte Göran.

Så Göran åkte norrut för att söka denna utmärkta kandidat. Han letade upp honom och gav honom en puss. Genast förvandlades grodan till en skolminister i kostym ty Göran hade magiska krafter och kunde få även de fulaste tingen att se normala ut, oftast med hjälp av ett statistik-fixar-trollspö, men för att fixa personer brukade han pussas istället.

Skolminstern började jobba åt Göran. Snart insåg även ministern att skolbarnen kunde mer än honom. Därför började ha succesivt att försämra skolan så att alla barn inte skulle bli så kloka. Det lyckades utmärkt. Inom kort hade kunskaperna försämrats så mycket att många barn inte klarade sig igenom skolan.

Men i landet fanns också flera hundra myndigheter som Göran brukade tillsätta när han inte visst vad han skulle göra åt ett problem. Vissa myndigheter gjorde dock en del jobb. En av myndigheterna granskade skolorna. Det tyckte skolministern inte om så beodrade dem att dra tillbaka sina rapporter om de var för kritiska. Så fick man dock inte göra i landet för det kallades för ministerstyre och ministern blev tillsagd och fick stå i skamvrån ett tag. Nästa gång myndigheten kritiserade skolorna vågade ministern inte säga ifrån så då kom sanningen ut. Det var ingen vacker läsning. Inte ens magiska pussar eller statistik-fixar-trollspön kunde få det att se bra ut.

I landet fanns också flera andra partier. Många tyckte inte som Görans parti. De fick sällan bestämma någonting även om de hade klokare idéer. De tyckte att skolministern hade gjort en massa fel för att barnen inte lärde sig någonting och skällde på honom. Ministern blev arg. Han sa att de andra hade bestämt om en ny läroplan för över 10 år sedan och att den var orsaken till allt ont. De senaste tio åren som Göran och hans kompisar hade bestämt hade ingenting med saken att göra. Att säga så hade han lärt sig av Göran. Göran sa att om det blir problem så är det bara att skylla på vad de andra partierna gjorde för över tio år sedan. Att deras eget parti inte hade gjort någonting de senaste tio åren var inte intressant tyckte Göran.

Så vad kan vi då lära av denna berättelse? Ehh... Jo, låt grodorna vara grodor... eller nåt sånt.

Facket som spårade ur

Det har nog inte undgått någon att medlemmar i tunnelbaneförarnas fackförening SEKO gick ut i vild strejk i veckan. Det finns en hel del att säga om detta, förstås.

För det första så måste det klargöras att de som strejkade i veckan bröt mot lagen. Att vidta fackliga stridsåtgärder när det finns ett gällande kollektivavtal är inte förenligt med svensk lag.

För det andra så är argumenten för denna vilda strejk mycket märkliga. De strejkande hävdar att Per Johansson, ordförande i SEKO klubb 119, har avskedats på felaktiga grunder och att arbetsgivaren inte har rätt att göra som det gjort. Men varför då inte låta Arbetsdomstolen avgöra detta? Har Connex gjort fel så kommer AD fram till det. Istället så väljer de strejkande att göra livet surt för hundratusentals stockholmare och dra in dem i konflikten.

Avslutningvis kan man ju fråga sig hur det kan komma sig att samma människor som talar om vikten av att kollektivavtalen ska följas och hur viktiga lagar som LAS och MBL bryter dessa lagar och avtal helt utan hänsyn till hur oskyldiga resenärer drabbas när det passar dem och tjänar deras syften. När lettiska byggarbetare vill arbeta i Sverige så blockerar facket arbetsplatsen, så att företaget går i konkurs och arbetarna blir arbetslösa, med motiveringen att de saknar kollektivavtal. Men när svenska tunnelbaneförare vill strejka vilt i strid mot lagar och avtal så är det helt OK. Det luktar så mycket egoism att arbetarrörelsen borde förbjudas att använda ordet solidaritet.

Skojarpartiet populisterna

I veckan meddelade Junilistan att de ställer upp i riksdagsvalet. Vad står de för? Vilken politik vill de föra? Ofta kan man få svar på detta i partiprogram och andra åsiktsdokument, men Junilistans variant är något mer diffus.

Deras strategi bygger på att inte ha medlemmar, utan endast sympatisörer. På så vis slipper de har partistämmor där de diskuterar och formar en politik som partiet sedan ska driva. I partiets variant till partiprogram, det s k oktobermanifestet, kan man läsa vad partiledningen anser att partiets riksdagskandidater ska driva för politik i vissa utvalda sakfrågor. I princip så kan man säga att det är upp till varje kandidat att driva vilken linje som helst i de flesta frågor. Med andra ord så kan en röst på Junilistan leda till precis vad som helst.

Det blev en hel del rabalder när medierna rapporterade att Junilistan ställde sig negativa till abort. Detta visade sig enligt junilistan vara ett misstag. Förmodligen ansågs det inte tillräckligt politiskt korrekt. Nils Lundgren sade såhär till Aftonbladet:

- Jag säger ja till abort. I Sverige dominerar totalt synen att kvinnan har rätt till sin egen kropp.

Det Nils Lundgren, populisternas populist, säger är i princip att de flesta svenskarna är för fri abort, så då är jag också det för då kommer folk rösta på mig.

Aftonbladet listar även ett antal partier som tillhör samma gruppering i EU-parlamentet. Det är inga mysfarbröder direkt. Abortmotståndare, invandrarfientliga partier och partier som förnekar förintelsen. Dessa är Nils Lundgren lekkamrater i EU. Vem vet hur det blir om Junilistan tar plats i riksdagen?

En otrolig vecka

Det har varit lite snålt med bloggandet den senaste veckan. Centerpartiets högskoleförbund har ett samarbete med en ungdomsorganisation i Zambia och under veckan har tre underbara människor från denna organisation fyllt och förgyllt min tid. Vi har umgåtts nästan varje minut i vaket tillstånd och därför har jag inte haft tid att varken följa nyhetsflödet så noggrannt eller blogga så mycket. Jag får väl kompensera detta så småningom.

Veckan har bjudit på många intressanta diskussioner och mycket skratt. En intressant sak är det här med språk. Engelska är ett officiellt språk i Zambia så det går alldeles utmärkt att kommunicera på. Det språk de använder till vardags heter bemba och är helt obegripligt, men ganska vackert. Svenska är förstås lika exotiskt och obegripligt för dem. En av dagarna utspelade sig följande samtal:

Johan, vad betyder "Are juann"?

Ehh... Det finns nog inget sånt ord. När har ni hört det?

Jo, men när du svarar i telefon säger du alltid "Are juann".

När jag svarar i telefon svarar jag "Ja, det är Johan.", fast ganska snabbt. För dem låter det som "Are juann". Helt logiskt, men ganska komiskt ändå.