Sagan om partisekreteraren som blev en citron

Det var en gång ett land, långt upp i det kalla nord. I landet fanns ett parti som hade mycket makt. De hade fått regera nästan oavbrutet i 70 år. I partiet fanns en kvinna som hade den fina titeln partisekreterare. Hon hette Marita. Marita var ofta missnöjd. Som mest missnöjd var hon när någon hade mage att kritisera den fantastiska regeringen som skötte landet så fantastiskt bra.

Marita var stolt över att vara partisekreterare. Ett par månader innan hon fick sitt jobb hade hon i och för sig i en TV-soffa sagt såhär om ett annat partis partisekreterare:

"Han är ju partisekreterare den här killen, han är van att snacka skit."

Men det är faktiskt en väldig skillnad när Marita är partisekreterare. Som partisekreterare var Marita av den bestämda uppfattningen att alla som tyckte något annat än partiet borde vara tysta.

I landet fanns också en kung. En gång efter en nationell katastrof som regeringen stått handfallen inför sa kungen något mycket kontroversiellt i en intervju. Han sa att i vissa lägen är det bättre att agera än att inte göra någonting alls. Detta var ett fruktansvärt uttalande tyckte Marita. – Jag tycker att kungen och hovet här trädde över en gräns, sa hon då.

Marita tyckte inte bara att alla som tyckte något annat än partiet borde vara tysta. Hon tyckte även att alla gemensamt borde arbeta för att hennes parti skulle få fortsätta att bestämma.

När det var valår och det inte gick så bra för partiet blev Marita bekymrad. Det gick ju bra för en massa företag i landet. Varför kan det inte gå lika bra för oss, tänkte Marita. Hon kunde inte så mycket om varken ekonomi eller företag, men hon var inte glad över att det gick så bra för dem. Hon var faktiskt riktigt sur. Hon liknade alltmer en citron. Hon började nämligen misstänka att landets företag medvetet avstod från att investera sina vinster i landet, för att på så sätt missgynna regeringen inför den kommande valrörelsen. Hon gillade inte att de gav av sina vinster till sina delägare utan tyckte att de skulle satsa pengarna på reklam för partiet istället.

Samma dag som Marita röt i mot de elaka företagen presenterade ett av landets statliga bolag sitt resultat och det var det klart bästa någonsin. Vinsten steg med nästan 60 %. Ändå hade företaget minskat antalet anställda under året. Detta nämnde dock inte Marita för någon för hon kunde ju inte kritisera det egna bolaget. Det var ju statligt och därmed per definition mycket bättre än andra bolag. Hon glömde också nämna att regeringen håvade in över 12 miljarder om året till statskassan på aktieinkomster. Dessutom tycktes hon helt ha glömt att företag som går med vinst faktiskt betalar skatt som är den största inkomstkällan för landet.

Marita hade blivit alltmer glömsk och glömde ganska mycket ganska ofta. Men framförallt hade hon blivit en sur citron.